13 februari 2017 |

Mängderna utländskt kärnavfall i Sverige är okänt

I en artikel i Naturskyddsföreningens tidskrift Sveriges Natur den 13 februari framgår det att det är oklart om vilka mängder av utländskt kärnavfall som förvaras i Sverige. Bland annat har Studsvik Nuclear AB sedan 1994 specialtillstånd av regeringen för att ta emot och behandla mindre mängder utländskt kärnavfall i Sverige. År 2011 upptäckte dock Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, att bolaget inte gett korrekta uppgifter för omfattningen av det importerade kärnavfallet. Regeringen har sedan dess skärpt krav på redovisning av hur mycket och från vilka länder avfallet kommer. Trots detta uppges det i artikeln att det i dagsläget inte går att finna några exakta samlade och historiska uppgifter om mängderna. Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, MKG, anser att om SSM i inte har full koll på in- och utförsel av kärnavfallet är det av stor vikt att myndigheten drar igång ett projekt för att ta fram en sammanställning

I nummer 1/2017 av Naturskyddsföreningens tidskrift Sveriges Natur finns en granskande artikel om kärnavfallsfrågor. Artikeln fokuserar på import av kärnavfall till Sverige.

Det är enligt § 5 i kärntekniklagen förbjudet med import av utländskt kärnavfall för slutförvaring. Trots det kan regeringen ge specialtillstånd till import om det finns särskilda skäl. Studsvik Nuclear AB har sedan 1994 regeringstillstånd för att ta emot och behandla utländskt kärnavfall, samt i Sverige slutförvara, ca 200 kg kärnavfall och 200 kg använt kärnbränsle över en tioårsperiod. År 2012 begärde bolaget att få ta in ytterligare 101 kg kärnavfall från det spanska kärnkraftverket Zorita. Detta sa regeringen ja till.

Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, upptäckte dock vid en kontroll år 2011 av Studsvik Nuclear AB:s import på ett bränsleskelett från kärnkraftverket Millstone i USA att bolaget angett det som radioaktivt material istället för kärnavfall, vilka importreglerna för inte är lika strikta. Regeringen valde därför att skärpa kravet på redovisning. I det gällande avtalet från 2012 måste bolaget göra en sammanställning av hur mycket och från vilka länder det importerade kärnavfallet är. SSM uppger att myndigheten vill ha bättre koll på importen och vart den kommer ifrån. Trots detta framgår det i artikeln i Sveriges Natur att några exakta uppgifter om hur mycket importerat kärnbränsleavfall som finns för slutförvaring i Sverige inte existerar.

Sveriges Natur har försökt att få fram i vilken omfattning och från vilka länder det utländska kärnavfallet kommer genom att bland annat gräva i dokument hos SSM, hos föregångarna till SSM, Statens strålskyddsinstitut, SSI, och Statens kärnkraftsinspektion SKI, samt hos Kärnavfallsrådet och Miljö- och energidepartementet. Föreningen har också bett om uppgifter från kraftindustrins kärnavfallsbolag SKB och Studsvik Nuclear AB. Enligt de dokument och svar tidskriften fått är det dock svårt att få fram fullständig sammanställning. Delvis för att delar av materialet är hemlighetsstämplat, delvis för att äldre dokumentation är bristfällig.

Samtidigt ska Sverige enligt kärnavfallsdirektivet 2011/70/Euratom i sitt nationella program för hanteringen av radioaktivt avfall bland annat uppge eventuella avtal som ingåtts med en annan medlemsstat eller tredjeland om hantering av använt kärnbränsle eller radioaktivt avfall. SSM, som ansvarar över Sveriges nationella plan, har skrivit att det inte finns några avtal med medlemsstater eller tredjeland. 

Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, MKG, anser att det verkligen borde vara full transparens för omfattningen och från vilka länder utländskt kärnavfall kommer ifrån. Om SSM i dagsläget inte har full koll på in- och utförsel av kärnavfallet är det av stor vikt att myndigheten drar igång ett projekt för att ta fram en sammanställning. MKG, tycker också att den svenska skrivningen i det nationella programmet att det inte finns några avtal med utlandet rörande kärnavfall är förvånande. Det kan hända att det inte finns några mellanstatliga avtal, men det finns sannerligen många utländska avtal som rör kärnavfall som ingåtts av svenska bolag. Dessa bör inrapporteras till EU-kommissionen.

Andra exempel på utländska avtal är när 24 ton tyskt MOX-bränsle skickades till det svenska mellanlagret CLAB (Sydkraft), när 3 kg plutonium skickades till USA 2012 (Svafo AB), när svenskt plutonium blev brittiskt efter upparbetning av svensk använt kärnbränsle (OKG och Svafo AB).

 

Länkar:

Artikel i Sveriges Natur 1-2017: ”Utländskt kärnavfall i Sverige mörkas”, 170213 >>

Nyhet på MKG:s hemsida om att Sverige svarar på EU-kommissionens frågor om det nationella kärnavfallsprogrammet, 161103 >>

Nyhet på MKG:s hemsida om att Sverige vill överföra ägandet av 834 kg separerat plutonium till Storbritannien, 140314 >>

Logga in