I slutet av september lämnade kärnkraftsindustrins kärnavfallsbolag Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, in en ny ansökan om strålskyddsvillkor för att driva slutförvaret för låg- och medelaktivt kärnavfall, SFR, i Forsmark. Samtidigt lämnades en redovisning av uppgifter som Statens strålskyddsinstitut, SSI, krävt in när myndigheten i slutet av maj beslutade att stoppa deponering i slutförvaret
Sedan i somras kan inte låg- och medelaktivt kärnavfall från driften av kärnkraftverken eller från sjukhusen deponeras i SFR. SFR är slutförvaret för låg- och medelaktivt kärnavfall som ligger i bergrum under havet vid Forsmarks kärnkraftverk. SSI konstaterade i ett beslut i slutet av maj 2007 att de redovisningar som kärnkraftsindustrins kärnavfallsbolag Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, lämnat till myndigheten i december 2006 visade att satta gränser för vissa radionuklider överskrids. SSI var också missnöjda med de kontroll- och mätmetoder som SKB använder sig av och tycker inte att de förbättrat dem i den grad som borde ha gjorts. Myndigheten ansåg sig heller inte kunna uttyda från redovisningarna om SFR drivs på bästa sätt och om bästa möjliga teknik används. Därför stoppades deponeringen i SFR i avvaktan på en ny ansökan och förklaringar från industrin. Statens kärnkraftsinspektion, SKI, beslutade ungefär samtidigt om tre förelägganden för industrin rörande SFR.
I samband med att deponeringen stoppades krävde Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, MKG, att regeringen skulle ingripa och se över hur regelverket för ansvaret för kärnavfallshanteringen fungerar. MKG ansåg att det är ytterst allvarligt att industrin uppenbarligen inte har tagit sin uppgift på allvar när det gäller den långsiktiga miljösäkerheten av vid slutförvaringen av låg- och medelaktivt kärnavfall i SFR. Kärnkraftsindustrin förbereder nu en ansökan om att få bygga ett slutförvar för använt kärnkraftsbränsle – för det högaktiva kärnkraftsavfallet. MKG menar att även i den processen tar inte industrin lagstiftningen och myndigheternas synpunkter på allvar vad gäller användning av bästa möjliga teknik och lokalisering.
I slutet av september lämnade industrin in dokumentation som utgör en ny ansökan om strålskyddsvillkor för deponering i SFR samt en redovisning av begärda uppgifter som SSI krävt vid stängningen av SFR. Industrin medger att aktivitetsnivåerna för vissa isotoper överskridit tillståndet men menar att detta inte gör något eftersom den totala miljölångsiktiga risken med slutförvaret inte blir större. Industrin begär helt enkelt att strålskyddsvillkoret anpassas efter den verkliga deponeringen.
Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, MKG, menar att industrins agerande i detta avseende är helt oacceptabelt. Att låta deponeringen i SFR ske på ett sätt så att det bröt mot strålskyddsvillkoren och sedan i efterhand kräva att villkoren anpassas efter den tidigare deponeringen ger intrycket att industrin inte tar sin uppgift på allvar. MKG deltar i samrådet för ett slutförvar för använt kärnkraftsbränsle och har även här kunnat konstatera att industrin inte sällan ändrar sin syn på vad som är krav och önskemål för till exempel berggrunden när inte den berggrund som undersöks verkar uppfylla tidigare uppsatta krav. Detta har även uppmärksammats av myndigheterna, senast i granskningen av den preliminära säkerhetsanalysen för platsundersökningarna i december 2006.
Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, MKG, avser att skriva till Statens strålskyddsinstitut, SSI, för att få klarhet i hur myndigheten kommer att hantera villkorsprövningen.
Om kärnbränsleförvaret och SFR 2
