Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, har publicerat en ny forskarrapport om kopparkorrosion. Rapporten redovisar resultaten av ett projekt genomfört av professor Digby Macdonald och en kollega vid Pennsylvania State University i USA. Rapporten visar att de KTH-forskare som sagt att koppar kan korrodera i en syrgasfri miljö har haft rätt. Dessutom visar rapporten att kärnavfallsbolaget trots 30 års forskning inte har förstått alla de kopparkorrosionsprocesser som finns i slutförvaret. Den visar även att SKB:s metod är helt beroende av att lerbufferten kring kopparkapseln håller tätt, vilket inte alls är visat. Således visar rapporten på problem för SKB.
I rapporten som publicerats av Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, konstaterar Digby Macdonalds att KTH-forskarna Gunnar Hultquist och Peter Szakalós har haft rätt i att koppar kan korrodera i en syrefri miljö. Han går sedan vidare och visar att det finns ett antal ämnen som kan angripa koppar i den syrefria slutförvarsmiljön, inklusive svavel och klor. Fokus ligger på olika svavelföreningar eftersom det är de som reagerar mest.
Macdonald konstaterar att det finns så många processer som angriper koppar i en slutförvarsmiljö att det är oerhört viktigt att leran förhindrar all transport av korroderande ämnen och korrosionsprodukter till och från kapseln. Kärnavfallsbolaget SKB länge hävdat och fortsätter i ansökan att hävda att leran kommer att vara helt tät i hundratusentals år. Den nya rapporten visar att det är ännu viktigare att så är fallet än SKB har antagit. Rapporten visar tydligt att SKB och deras konsulter inte har haft en tillräcklig förståelse hur koppar korroderar i slutförvarsmiljön. Trots 30 år av forskning.
Det är särskilt viktigt att förstå leran kommer inte att vara tät förrän efter tusentals år i det relativt torra Forsmarkberget där slutförvaret planeras. Innan dess, och i den heta miljö som då råder, så kan alla de processer som SKB inte har förstått kan pågå bryta ner kopparkapseln innan leran hunnit bli tät. Leran kan skadas så att den aldrig blir tät och i värsta fall kan kopparkapslarna börjar läcka radioaktiva ämnen redan inom ett antal hundratals år.
Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, MKG, konstaterar att professor Digby Macdonalds i vad som verkar vara en ironisk kommentar, säger att om leran måste vara så tät som behövs, så kunde lika gärna stål användas som kapselmaterial i stället för koppar. Utan helt tät lera är alltså koppar inte ett mycket bättre kapselmaterial bättre än stål. Men SKB har hela tiden sagt att koppar är speciellt bra i slutförvaret för att det har särskilda egenskaper som hindrar korrosion. Den nya rapporten ger en helt annan bild.
Leran måste täta runt kopparkapseln snabbt efter deponering för att kärnavfallsbolagets KBS-metod ska fungera. Men det finns det inget stöd i försök för att leran blir tät. Bolaget talar själv om att det även i deras modeller tar det tusentals år innan leran hinner svälla och skapa den täthet som verkar behövas för att säkerhetsanalysen ska gälla. MKG anser att detta betyder att KBS-metoden i praktiken visar sig vara ett en-barriärsystem med lera som enda barriären. Ett sådant slutförvar kan knappast uppfylla miljökraven för ett slutförvar. Annat än i kärnavfallsbolaget SKB:s modellvärld.
Nedan finns rapporten och en länk till rapporten på Strålsäkerhetsmyndighetens hemsida.
Länkar:
Länk till rapporten på SSM:s hemsida >>
Om kärnbränsleförvaret och SFR 2
