Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, har i en skrivelse uppmärksammat regeringen på behovet att se över lagstiftningen inom strålsäkerhetsområdet gällande förutsättningarna att genomföra svenska materialundersökningar vid utländska laboratorier. I dagsläget är kravet enligt kärntekniklagen och strålskyddslagen att det ska finnas avtal på att mottagarlandet ska slutförvara det avfall som Sverige skickar. SSM menar att det med dessa krav finns en risk att undersökningar av betydelse för strålsäkerheten inte genomförs.
När Sverige skickar kärnavfall eller radioaktivt avfall till ett annat land krävs det enligt kärntekniklagen och strålskyddslagen att det ska finnas avtal med mottagarlandet om slutförvar för avfallet, om det inte ska skickas tillbaks till Sverige. Detta gäller även små mängder radioaktivt material i form av materialprover som undersöks i forskningssyfte. Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, uppger att detta krav gjort det svårt för svenska kärntekniska anläggningar att genomföra materialundersökningar vid utländska laboratorier. Två ansökningar från Studsvik Nuclear AB om utförsel av materialprover för undersökningar och efterföljande slutförvaring i USA har nyligen avslagits av myndigheten utifrån bedömning av gällande reglering.
SSM menar att nuvarande lagstiftning medför en risk att undersökningar av betydelse för strålsäkerheten inte genomförs. Myndigheten har därför i en skrivelse uppmärksammat regeringen på behovet att se över lagstiftningen inom strålsäkerhetsområdet gällande förutsättningarna att genomföra svenska materialundersökningar vid utländska laboratorier.
Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, MKG, anser att det är viktigt att det är full transparens för omfattningen och till vilka länder svenskt radioaktivt avfall och kärnavfall skickas. Likaså gäller för det utländska avfall som importeras och ska slutförvaras i Sverige. Det är angeläget att SSM att ha full koll på all in- och utförsel av radioaktivt avfall och kärnavfall.
MKG vill att Strålsäkerhetsmyndigheten utvecklar en öppen och lätt åtkomlig redovisning för hur mycket utländskt avfall som ska slutförvaras i Sverige och hur mycket svenskt avfall som ska slutförvaras i andra länder, inklusive avfall som omfattas av s.k. aktivitetsbyte. En sådan redovisning bör i så stor utsträckning som möjligt innefatta historiskt avfall och även avfall som dumpats på internationella zoner i havet.
MKG anser även att det är mycket viktigt att om svenskt kärnavfall ska slutförvaras utomlands, även små mängder i form av materialprover, så ska det finnas ett slutförvar som kan ta emot avfallet eller en trovärdig plan för att ett sådant slutförvar kommer att byggas.
Det måste även finnas ett finansieringssystem för det utländska avfallet så att finansieringen av slutförvaringen av det svenska kärnavfallet inte läggs på skattebetalarna i et mottagande landet. Ett exempel på hur illa det annars kan gå är Danmark där de danska skattebetalarna nu måste stå för kostnaden för att slutförvara 233 kg bränsleprover som undersökts vid ett liknande ”hot lab” som det som finns i Studsvik utan att skicka tillbaks proverna till det land de kom ifrån.
Länkar:
SSM – Regler för utförsel och slutförvar av materialprover behöver ses över, 170221 >>
Nyhet i Sveriges Natur om att utländskt kärnavfall i Sverige mörkas, 170213 >>
Tidigare nyheter på MKG:s hemsida:
Mängderna utländskt kärnavfall i Sverige är okänt, 170213 >>
Sverige svarar på EU-kommissionens frågor om det nationella kärnavfallsprogrammet, 161103 >>
MKG yttrar sig över den danska slutförvarsplaneringen, 150119 >>
Sverige vill överföra ägandet av 834 kg separerat plutonium till Storbritannien, 140314 >>
Om kärnbränsleförvaret och SFR 2
